Till nordliga landet
vi foro om våren,
att häcka i säven
som förut om våren.
Vi byggde vårt bo
uti kärlek och tro.
En afton vi summo
så sakta i säven,
en båt syns i fjärran
och framme i stäven
en jägare stod
och han sökte vårt blod.
Och strax på minuten
det blixtrar och knallar,
min make är skjuten
hans ångestrop skallar.
Jag manade då
till flykt mina små.
De kära som flydde
jag ej kunde följa,
min sargade vinge
jag ej kunde dölja.
I djupet jag dök
ifrån blixtar och rök.
För människor akta
av detta jag lärde,
i vass skydd så sakta
jag drar nu min färde,
till obebodd ö uti vilande sjö.
Till obebodd ö uti vilande sjö.
