Jag har återsett min första flamma
På Lycksalighetens ö vid Ronneby
Hon var sig lik, samma friska hy
Samma hår av sol och sommarsky
Samma ögon, ja hon var densamma
Ja, där låg min mångbesjungna flamma
Mitt i gröna gräset utan hatt
Och hon skrattade sitt gamla skratt
Och i famnen sprattlade och spratt
Någonting som skrek och sade "mamma"
Och det skrek igen och sade "mamma"
Som det skriks och sägs vid fyra år
Och det sprattlade med ystra tår
Och det slet i stackas mammas hår
Och fick kyssar av min första flamma
Och jag drömde om en kväll på våren
Hur vi möttes i en park i smyg
Hur ung jag var och dum och blyg
Hur vi skildes åt i fläng och flyg
När en fågel prasslade i snåren
Och jag tänkte det är tid att klaga
Jag vill dikta mig en melodi
Med all världens vemods vemod i
Om min unga dröm som är förbi
Om det yngsta i min ungdoms saga
Men, o kärlek, jords och himmels under
Allt jag kände var ett välbehag
Av att se min första flammas drag
Lyckliga som fordom än idag
Skratta i Lycksalighetens lunder
Och jag sade för mig själv: "Anamma
Det är underligt med detta här
Kanske var jag aldrig ritkigt kär
Eller kanske att jag ännu är
Kär i dig, min kära första flamma!"
